Nä nu lite allvar (på allvar alltså)
Fan vad less jag är...
Det är en konstig känsla att erkänna att det faktiskt är så!
Jag oroar mig för min barn.
Jag oroar mig för att jag inte orkar hålla engagemanget uppe på mitt jobb.
Jag oroar mig för att jag inte hittar rätt nycklar för att ge den jag älskar det hon vill ha.
Det är en konstig känsla att erkänna att det faktiskt är så!
Jag oroar mig för min barn.
Jag oroar mig för att jag inte orkar hålla engagemanget uppe på mitt jobb.
Jag oroar mig för att jag inte hittar rätt nycklar för att ge den jag älskar det hon vill ha.
Ja LESS är nog det snällaste ordet jag just nu kommer på.
Runt omkring mig mår människor illa.
Inte på grund av mig utan på grund av alla sina egna handlingar, situationer och spöken.
Men visst finns det kopplingar tror jag.
Det är i botten något som inte är bra.
Jag kan till och med sträcka mig till att säga att det i botten finns något sjukt.
Något ruttet.
Likt en gammal banan som glömts kvar i en ryggsäck så känns det som den slemmiga såsen nu börjat sippra ut och min egna trötthet har gjort att jag öppnat väskan lite.
Det luktar inte gott men jag orkar inte göra mycket åt det.
Bananflugorna börjar redan se början på sitt herravälde på jorden.
Runt omkring mig mår människor illa.
Inte på grund av mig utan på grund av alla sina egna handlingar, situationer och spöken.
Men visst finns det kopplingar tror jag.
Det är i botten något som inte är bra.
Jag kan till och med sträcka mig till att säga att det i botten finns något sjukt.
Något ruttet.
Likt en gammal banan som glömts kvar i en ryggsäck så känns det som den slemmiga såsen nu börjat sippra ut och min egna trötthet har gjort att jag öppnat väskan lite.
Det luktar inte gott men jag orkar inte göra mycket åt det.
Bananflugorna börjar redan se början på sitt herravälde på jorden.
