Väldigt Anonym

Idag vaknade jag (väldigt anonym) plötsligt till liv igen.
Efter en dvala som närmast kan liknas vid död så satte jag mig upp och såg mig omkring.
"Nää nu jävlar" sipprade fram mellan mina spända läppar.

Efter lång tids sjukdom blev mitt ex (tvång)omhändertagen och inlagd på lasarettets intensivvårdsavdelning.
Jag hade inte sett henne på ett tag men efter ett snabbt möte där jag lämnade barnen till henne gav mig en chock.
Hon hade gått ned från otroligt underviktig till... ja närmast ingenting.

Hon har kämpat hårt med sin exotiska ätstörningar och magproblem länge och trots att jag har en ny familj så har jag försökt hjälpa henne.
Hon har dock knappast försökt hjälpa till förutom skrika på hjälp när det passar henne.
Att hon dessutom anmält mig för misshandel och massa annat gör väl mig till en IDIOT för att över huvudtaget prata med henne.

Men nu lades hon in och alla tyckte nog lite synd om henne.

Men se på fan... hennes sjukdom bestod av att all hennes näring senast månaderna kommit från dunkar med billigt vitt vin.
Och det har hon konsumerat samtidigt som våra gemensamma barn varit halva tiden hos henne.
(Jag inte tonåringen som numera vägrar vara hos sin mamma)

Den jävla IDOT-kärringen har försökt ta livet av sig med tabletter och annat medan barnen sett på och skyllt det på mig. Nu när hon inte har mig längre så begår hon långsamt självmord medan barnen ser på.

Socialtjänsten är dock inkopplad och nu väntar ingen pradon från min sida.
Kanske skulle jag orka lite till men nu måste jag ta MITT ansvar för barnen och prioritera deras välbefinnande över deras mamma som de uppenbarligen inte är så viktiga för.

Barnen bor sedan idag heltid hos mig och det ska mycket till innan jag vågar låta dem sova över hos sin mamma igen.

Det som gör mig mest arg är att jag inte insett sanningen tidigare.